Nu sitter vi pa ett internetcafé pa flygplatsen i Buenos Aires och vantar pa att fa borja var resa hem till norr. Vi ska vara upp hela natten och titta pa alla filmer och ta oss en vinare for att fira sista kvallen. Som elefanten i Fem myror sager: "Nu ere slut!"

Haj!

Simon och Anna

Dagarna i Montevideo flyter pa och igar var det stor fest med svensk fotoutstallning och luciatag. Simon var en mycket omtyckt stalledrang som sjong solo och sjalv var jag luci, fett!

Annars gar dagarna ut pa att lasa bocker och smita ut i solen fast man egentligen inte far pa grund av ett dumt ozonhal, inte sa fett.

Det ska visst bli daligt vader de kommande dagarna sa det galler att vara pa sin vakt for ratt som det ar kan solen komma fram, fett!

Lite shopping har vi sjalvklart hunnit med nar vi idag tillsammans med Linnéa och hennes karl var i en galleria som ar ett gammalt omgjort fangelse, fett!

Ikvall ar det FF for Jim och Rosario ar pa stan sa nu blir det ravioli och kvarglomda lussebullar, fett!

ANNA

Om en vecka ar vi nu hemma i Stockholm respektive Uppsala och det ar med blandade kanslor som var avslutar var resa men det ska bli mest kul sa ni kan vara lugna. Det finns sa mycket som jag skulle vilja beratta men det har inte blivit av med tanke pa daligt internet och for manga andra roligare saker att gora an att blogga. Det ar i alla fall en sak som jag maste namna att vi gjorde och detta ar bara av den anledningen att jag i princip vagrade genomfora expeditionen om det inte var for att jag skulle kunna blogga om det.

Det later kanske inte sa flashigt men det var sa att vi vid ett tillfalle trodde att det skulle vara kul att hyra cyklar for att kunna utforska on vi befann oss pa. Hor till saken ar att det inte var vilken o som helst utan en vulkan o (las jadrigt backig o). Det tog sjukt lang tid att ta sig upp for den forsta vulkanen och vi var genomsvettiga eftersom det var mitt pa dagen. Beloningen var daremot att fa ta sig ner pa andra sidan och jag ljuger inte nar jag sager att vi akte i flera minuter utan att trampa. Under hela nedfarden visste vi att vi nagon gang skulle vara tvugna att ta oss tillbaka uppfor men oj vad jag tyckte att det var vart det for flakten man fick nerfor.

Val nere inser vi att min cykel har punka sa det var bara att leta reda pa nagon som kunde hjalpa till. En trevlig man erbjod sig att hjalpa till gratis om vi at pa hans restaurang sa det var en bra deal. Det visar sig dessvarre att punkan var knepig och att den redan har lagats lite provisoriskt innan vi hyrt cykeln. Mannen passar pa att fraga vart vi ar pa vag varpa vi svarar stranden pa andra sidan on. Han forklarar vanligt att vi just nu befinner oss pa stranden men att den ar nast intill obefintilig under regnperioden.

Vi hade alltsa i onodan med undantag for nedoforsbackarna tagit oss till andra sidan utan att veta hur vi ska ta oss hem. Det kan nu tyckas verka lojligt varfor jag skulle vilja beratta allt detta men det vill jag gora for att vi till slut tog oss tillbaka och dessutom pa cykel eftersom det trevlige mannen lagat skitpunkan.

ANNA

Antligen ar vi framme i Montevideo hos Simons slakt och det kanns sa bra att ha ett hus dar man kan strosa omkring i istallet for att sitta och trycka inne pa ett litet rum om man inte vill hanga med backpackers med dreadlocks pa pation. Imorgon ska vi baka lussebullar som ska atas pa luciafesten pa tisdag och idag sjong vi lite julsanger.

Hur som helst, syftet med detta inlagg ar alltsa att hinta om att vi inte kommer att vara sarskilt aktiva pa bloggen utan att vi kommer att passa pa att njuta av de sista dagarna. Ni kan vara lugna vi har det kalas har!

ANNA

Efter en mycket lang dag har vi nu vinkat hejda till Sanna och fortsatt vidare till Argentina. Under dagen har totalt dessa fardmedel anvants: taxi, flyg, buss och tunnelbana samt en sjuuuukt massa vandrande med vaskorna pa ryggen. Buenos Aires storlek ar inte att underskatta med sina ca 13 miljoner invanare...

Priserna ar hutlosa och inte gor det saken battre att vi nyss var i Bolivia dar det bade ar billigt.

Imorgon ska vi ta itu med stan och vara turistiga av oss. Eftersom vi sedan en tid tillbaka ar utan iPod, kamera och diverse bankkort har vi i princip ingenting att bli av med. Sa nu jadrar ska har strosas!

ANNA

Vi tvekade inte en sekund; vi skulle bara bort fran denna forbannade hala. Efter att samtliga kvarvarande passagerare hade betalat den girige chaufforen sa borjade den langa farden -genom oknen, mot Oruro och Cochabamba. Om resans forsta etapp finns inte mycket mer att saga an att om ordinarie vag mellan staderna var skakig sa var det ingenting mot hur skumpigt det var att resa pa ingen vag. For aven om oknen var hyfsat platt, och vi med latthet hade kunnat ta oss fram genom den under gardagen med jeep, sa gick det minst sagt aningen samre med en Scaniabuss fran sjuttiotalet som aldrig skulle ha gatt igenom den mest forlatande besiktning. Men vi bet ihop, liksom vara medresenarer, och efter en hel dag av svett, smuts och kall pizza som vi tack och lov inte hade orkat trycka i oss under gardagens middag, anlopte vi Oruros bussstation vid sextiden, cirka sexton timmar efter utsatt tid. En aning omtumlade, men anda nojda, stapplade vi av bussen och forsokte haka pa nagra locals som, liksom vi, skulle till Cochabamba, men da dessa pa ett mystiskt satt forsvann tog vi saken i egna hander och gick fram till forsta basta lucka markt "Cochabamba".

-Nej, sa ynglingen i luckan, dit kor vi inte. Det ar blockader i vagen.

-Ja, men kan ni inte kora oss till blockaden da! Vi kan ga sista biten, replikerade vi.

Han blev oss svaret skyldig.

Ater modstulna gav vi oss ut pa jakt efter vara medresenarer som sa plotsligt och malmedvetet hade lamnat oss. Jag och Sanna positionerade oss i korridoren pa spejning/vaskvaktningsuppdrag medan Anna, efter visst lirkande med vakten, slank in pa sjalva utreseomradet. Tio minuter senare kom hon ater med hastiga steg och meddelade att vi skulle "hyra en minibuss" tillsammans med de nu aterfunna forna medresenarerna. Jag hann for min inre syn se hur vi i en bil utan lysen, i morkret och med knappt fungerade bromsar skulle navigera oss nedfor okanda bergsvagar och oundvikligen skulle storta ned 3000 meter mot marken, utan sakerhetsbalten formodligen, innan jag insag att vi naturligtvis ocksa skulle hyra sjalva chaufforen, vilket var ett aningen mer lugnande alternativ. Det skulle emellertid visa sig vara en allt annat an smal sak att hitta en man (de ar alltid man) som var tillrackligt modig/girig/galen for att ta med sig tre gringos och tva bolivianskor pa en nattlig fard mellan bergen trots att vi fragade i princip alla taxi-, minibuss- och asneforare i hela jamra Oruro. Tillslut uppenbarade han sig dock: Mannen med den galna uppsynen, mannen som likt en papegoja pa uppattjack talade i ett och som , till skillnad fran andra, kunde tanka sig att ta sig an fem trotta resenarer och deras baggage och frakta hela ganget i sin femsitsiga och mycket slitna bil genom natten till en kostnad av 50 bolivianos (50 SEK) per person.

Mannen som skulle bli var marklige messias kallades "Rormokaren" och utan hans hjalp hade vi formodligen inte tagit oss vidare pa bra lange. Hans fordon blev var eldvagn mot himmelriket Cochabamba och trots en motor som i uppforsbackarna tycktes driva bilen mer bakat an framat, trots att vi vid tva tillfallen tvingades stanna for att polisen hade synpunkter pa fordonets beskaffenhet (Nagra kommentarer pa att vi var sex personer i bilen, med allt baggage i kupén, utan sakerhetsbalte, varav en satt pa vaxelspaken, gavs dock inte.) nadde vi tillslut vart mal: Cochabamba. Denna resans andra etapp tog sju timmar, nastan dubbelt sa lang tid som med vanlig buss, och nar vi trotta kom fram till vart Hospedaje Residencial, klockan tre pa natten, kunde vi konstatera att vi varit pa resande fot i ett dygn och fem timmar. Men, som man alltfor ofta med svenska matt matt brukar ha tillfalle att saga har: ¡Mejor tarde que nunca! Battre sent an aldrig!

Och vagsparrarna mellan Oruro och Cocha da? Blev det svara broblem att ta sig igenom dem? Ha! Protestanterna hade knoppat in for lange sedan och lastbilarna som forr hade blockerat vagen stod vid var sena ankomst sedan lange tomma och snyggt parkerade vid sidan av vagen. 

Simon

Efter Potosi tog vi bussen soderut pa delvis mycket vacker, men mot slutet nastan komiskt ojamn vag, mot den lilla okenstaden Uyuni. Huvudatraktionen dar ar den enorma saltoken som breder ut sig strax utanfor stan och vi var inte sena att hyra en chauffor som i jeep tog oss till detta markliga naturfenomen. Turen inkluderade besok pa sodra Bolivias storsta taagkyrkogaard, det ni!

Efter utflykten och middag hos den sverigeutbildade pizzabagaren Fernando drog vi vidare. Sa smaningom, i alla fall... Det visade sig namligen att de vagblockader som det ryktats om tidigare nu pa allvar hade kommit till stand, och att en av dessa nu sparrade var vag. Strax utanfor Oruro, mitt i natten, stannade bussen och foraren, en i mangt och mycket ganska antipatisk man, forklarade att det skulle kosta 30 spann extra per person att ta sig vidare, via en langre vag som aven den troligen skulle vara avsparrad. Vi var av bolaget forvarnade om detta och villiga att hosta upp kulorna men forstaelsen for att inte alla pa bussen kunde acceptera de nya premisserna var stor. Hetsig debatt utbrot och nar chaufforen insag att han inte hade alla med pa taget (dvs. bussen) forklarade han irriterat att han amnade kora tillbaka till Uyuni. Nya protester utbrot och vi undrade alla varfor vi inte kunde spendera natten dar vi var i vantan pa blockadens upplosande. Chaufforen var emellertid obeveklig och snart hade vi vant om mot Uyuni. Innan gryningen var vi tillbaka och de flesta klev av bussen, ivrigt forbannande chaufforen vilken, skulle det visa sig, bara hade velat vanda om for att kunna tanka billig diesel i Uyuni... En tapper skara bestaende av chaufforen, vi tre och ytterligare fem andra spenderade natten ombord pa vad som i dagsljus visade sig vara den smutsigaste och elandigaste buss man kunde tanka sig. Golven var tackta av ett lager smutsblandad lera, flera stolar hade trasats sonder och vi och packningen var tackta av ett lager finkornig...ja, nanting. Satena var i varsta tankbara skick och pryddes av ingrodd smuts fran alla mojliga tidsaldrar. Till raga pa allt hade en hund gatt omkring pa bussen under natten och sa att saga "levererat" under ett av satena. Tur att man inte visste detta tidigare utan trynade gott och bekymmersfritt i nattens morker.

Tillbaka pa ruta ett alltsa. Tillbaka igen i Uyuni, trotta, hungriga och utan hopp om att kunna ta oss till civilisationen. Ingen visste nar blockaden skulle slappa och tagen var fullbokade, det visste vi. Trots att det dagedes var morkret saledes kompakt. Dystra bligade vi upp mot varandra och konstaterade faktum: vi var fast. Da hordes chaufforens rost:

- Vi far genom oknen.

                                                To be continued... 

Simon

Potosi, varldens hogst belagna stad. For tillfallet har dock Simon och Sanna tagit sig under jorden och darmed ocksa pa lagre hojd eftersom de ar pa en gruvtur i en av silvergruvorna har. Sjalv har jag en slang av klaustrofobi och dissade denna utflykt for att istallet strosa omkring pa stan. Vi ar alltsa tillbaka i Potosi just nu och jag kan tanka mig att det inte ar helt latt att hanga med pa kartan var vi haller hus. Jag bestamde mig helt enkelt for att det var dags for annu en karta som nagot sa nar beskriver hur vi har/kommer att aka.

ANNA